Aningslösheten i att tro att alla människor har valmöjligheter

Häromdagen retweetades en person in i mitt flöde på Twitter och hen skrev om hur hen inte kan förstå hur folk kan jobba inom produktion. Hen skrev om hur hen ”inte kan förstå vari tillfredsställelsen ligger i att jobba med produktion, att ge ett företag mer inkomst” och undrade om det är tillfredsställelsen att man får mer lön. Vidare menade hen att hen inte hade kunnat ”legitimera 40 timmar per vecka ens om jag fick 50 000″ för ”vad gör det för reell skillnad, utöver status”. Och vidare att det för hen väger tyngre att göra verklig skillnad än att ha hög lön och status.

Okej.

Jag svarade personen och skrev att alla människor inte kan välja vad de vill jobba med, att många som jobbar i produktion är outbildade och att det ofta inte är ett jobb som man valt, utan något man halkat in i. Jag berättade också att jag just nu jobbar 45 timmar i veckan, men vad ska jag göra, jag har ingen utbildning, jag kan inte få något annat jobb. Och så frågade jag också vad hen menade med status, för mig veterligen är inte produktionsjobb något som ger status. Hen svarade att hen inte dömer andra i sina val och att folk har ”olika möjligheter och får behållning av olika saker”. Jag svarade att jag inte har någon behållning av mitt jobb annat än mat på bordet och att jag gärna skulle göra något mer meningsfullt men inte har möjlighet. På det fick jag ingen respons så jag antar att saken var slutdiskuterad för hens del.

Men allvarligt. Vilken otroligt aningslös och naiv inställning. Det finns massor med människor som inte har några möjligheter att göra några som helst val gällande sitt yrkesliv. Det finns människor som av olika anledningar börjar jobba direkt efter högstadiet eller gymnasiet och inte kan få några mer kvalificerade jobb än till exempel butiksbiträde, lokalvårdare eller produktionsarbetare. En del människor väljer de här jobben därför att de vill ha dem, men många jobbar med det helt enkelt därför att det är ett jobb, man får lön och man har råd att betala sina räkningar. Om du har möjlighet att göra något speciellt av ditt yrkesliv, att arbeta med något som du känner att är meningsfullt och som gör någon skillnad i världen, grattis till dig. Men gå inte omkring och tro att alla har samma möjligheter som du.

Hade allt i mitt liv gått som det skulle hade jag högst antagligt inte jobbat 45 timmar i veckan som receptionist med en månadslön på 1890 euro. Men nu gjorde det inte det, och här står jag utan några större valmöjligheter. Det som står mig till buds är i princip jobb där man inte behöver någon utbildning överhuvudtaget. Jag kan jobba i fabrik eller sitta i kassan i någon butik eller städa. Det handlar inte om att jag ser någon status i de jobben (allvarligt, sen när är det status att ha ett lågkvalificerat jobb?) eller att jag tjänar jättemycket pengar (50 000 i månaden i fabrik? har jag missat något?) eller om att jag har någon slags ”behållning” av mitt jobb.

Det handlar om att inte särskilt många möjligheter står mig till buds. Jag rekommenderar personen ifråga att skaffa sig en samhällsanalys.

Barn

Okej så J och jag ska alltså flytta ihop vilket innebär att jag om några månader kommer att vara plastmamma (hatar det ordet, men styvmamma låter ännu värre) och jag blir lite halvt panikslagen, ja.

Jag och J:s son har alltid kommit jättebra överens och på det viset har jag inget att oroa mig över. Men herregud, jag kommer att bli en närstående vuxen i en åttaårings liv! Som sambo till hans pappa så har jag så klart inget föräldramandat, jag väntar mig inte det och vill inte ha det heller, men jag kommer fortfarande att vara en vuxen vars axlar ansvaret för det här barnet i viss mån vilar på.

Och jag vet ju inte hur  man gör. Hur skapar man ett bra familjeliv? Hur ger man ett barn de bästa förutsättningarna i livet? Hur undviker man att skada ett barn och hur ger man ett barn de bästa verktygen för en stark självkänsla och sund livssyn?

Det är inte jag som ska ”bestämma” över barnet, jag ska inte fatta några grundläggande beslut om hur hans liv ska se ut, men i och med att jag kommer att vara ständigt (nåja, varannan vecka) närvarande i hans vardag så kommer givetvis vad jag säger och gör och hur jag behandlar honom, hur jag behandlar hans pappa, hur vi behandlar varandra och allt möjligt annat att påverka honom.

Har köpt några böcker för att rusta mig för familjelivet och håller nu på och läser Din kompetenta familj av Jesper Juul men det ger ju mig bara ännu mer panik. ”Tänk inte så mycket” säger kompisar men vad fan, hur ska jag kunna låta bli? Jag ska kastas in i en åttaårings liv, i ett familjeliv som jag inte har nån jävla erfarenhet av och inte tänka? Nä du.

Så vad ska jag tänka på? Tips tack.

Släpp tuttarna fria

Den här lilla artikeln om en undersökning som sägs visa att brösten mår bättre av att vara utan behå cirkulerade på facebook för ett par veckor sedan. Hurra, tänkte jag och kastade genast behån åt helvete. Nej, skämt åsido. Jag har redan ett tag gått utan behå lite nu och då på fritiden i och med att jag tycker att det blir ruskigt obekvämt med behå efter till exempel en lång arbetsdag. Men den här notisen fick mig i alla fall att prova vara utan behå hela tiden på fritiden. De senaste två-tre veckorna har jag alltså tagit av mig behån direkt då jag kommit hem från jobbet och inte tagit på mig den igen förrän jag ska tillbaka på jobb. Det har råkat sig så att jag inte haft tid att träna och därmed har jag inte heller använt träningsbehå.

Ganska omgående kom så svaret, som ifrågasätter sanningshalten i notisen, hur undersökningen är utförd, vad det handlar om och så vidare. Jag tycker att Rebecca Watson från Skepchick ställer väldigt adekvata frågor och drar väl underbyggda slutsatser och sätter betydligt större tilltro till vad hon skriver än vad det står i en notis på nån sida som jag inte vet vad är ens, men eftersom jag tyckte att det var så skönt att vara utan behå så fortsatte jag med det.

Nu till poängen. Jag tycker redan nu, efter bara ett par veckor, att det enbart gjort mig gott att vara utan behå. Min hållning blir naturligt bättre i och med att det är så obekvämt att sloka med axlarna utan behå. Jag andas bättre eftersom min överkropp inte är inpressad i ett hårt tygstycke med byglar. Jag har inte ont i axlarna. Jag var på massage förra veckan och det kändes som om om jag var mindre spänd än på betydligt länge.

Jag hade en liten aning värk efter de första dagarna, men det kändes inte som ”tyngdvärk” utan mer som en lätt träningsvärk. Nu har jag inte ont överhuvudtaget och alldeles särskilt inte på de ställen där jag ofta hade ont på grund av tyngden och pressen från behån. Idag var jag ut och sprang och oroade mig över att jag bara hade en gammal träningsbehå som är för stor, men nej. Jag tycker ärligt talat att min bröst skumpar omkring mindre nu. Eller så handlar det om det att jag vant mig vid att de inte är tätt pressade mot kroppen utan rör på sig när jag rör på mig, men oavsett vilket så är det oerhört skönt.

Känns som att även om det inte ligger nån som helst sanning i att brösten skulle bli fastare av att inte använda behå (eller mindre fasta av att man gör det, beroende på hur man vill se på det) så är det en vinst att vara utan behå. Mindre värk, mer utrymme för kroppen och större frihetskänsla. Det kan inte bli bättre. (Eller jo, ännu bättre vore att inte använda behå alls, men det vågar jag inte. Ännu.)

Klass

E och jag brukar diskutera klass och vår egen klasstillhörighet har varit på tapeten några gånger. Jag anser mig vara medelklass medan E inte håller med utan menar att jag är arbetarklass. Senast vi diskuterade framkastade jag teorin om att medelklassen nu är större än tidigare, varpå hon menade att det kanske mer har att göra med att fler människor ANSER sig vara medelklass än att fler de facto är det.

Men vad är definitionen på arbetarklass då? I den tidigare definitionen på Wikipedia stod bland annat att arbetarklassen inte har möjlighet att kontrollera sin egen arbetstid, men sidan är nu omarbetad.

När jag tänker arbetarklass så tänker jag ungefär ”industriarbetare och städare”. Jag tänker människor som bor på hyra och inte har möjlighet att köpa en egen bostad. Jag tänker människor som inte har råd att spara utan måste leva mer eller mindre ur hand i mun och som har liten eller ingen möjlighet att vidareutbilda sig. Men är det jag som har en alltför snäv (fördomsfull?) definition av vad arbetarklass är? Handlar det egentligen om andra faktorer? Tittar man på de tre kriterierna på Wikipedia (arbetarklassen saknar inflytande över ägande av kapital, beslutanderätt över produktionsmedel och rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft) så ser jag på nåt vis inte skillnaden till medelklass, för i min världsbild är inte medelklassen heller människor med stort inflytande, utan snarare människor som har möjlighet att ha inflytande över sina egna liv, vilket jag då alltså anser mig ha.

När E och jag diskuterade saken senast, i torsdags, så sa jag att jag av nyfikenhet skulle fråga min mamma om hon tycker sig vara arbetarklass. Det gjorde jag i lördags och hennes reaktion var ”nej VERKLIGEN inte. Jag har ALLTID ansett mig vara medelklass”.

Nu hör det kanske lite till saken att min mamma och min pappa (och min styvpappa med) kommer från väldigt olika förhållanden. Min mamma kommer från en ”bättre” familj, där min morfar med tiden blev VD på landsavdelningen på ett mycket stort bolag. Min pappa däremot kommer från mycket knappa förhållanden och likaså gör min styvpappa. Både min pappa och min styvpappa kommer från förhållanden som jag själv skulle definiera som arbetarklass, min pappa till och med från mycket fattiga förhållanden.

Har jag på något vis ”ärvt” min mammas uppfattning om sig själv som medelklass trots att hon alltså på sätt och vis gifte sig till sämre förhållanden än dem hon var uppvuxen med? Är det mest på grund av fördomar jag inte vill definiera mig själv som arbetarklass, har jag från den ”bättre” sidan av familjen fått uppfattningen att arbetarklass är sämre folk (pinsamt nog mycket möjligt)? Eller handlar det om att E och jag har en olika uppfattning och definition av vad som skiljer arbetarklassen och medelklassen åt? Har vi rätt eller fel båda två? Jag har grubblat en massa på det här ett bra tag nu men hela min självbild säger mig medelklass och jag verkar inte kunna komma förbi och runt den.

Varsågoda och diskutera i grupper.

Fittan, ungefär som en armhåla?

Det här har diskuterats lite här och där på fejan idag. Sa jag diskuterats? Jag menade debatterats. I de kommentarsfält där jag hängt har det nämligen dykt upp män som velat relativisera och diskutera hypotetiska frågeställningar gällande huruvida intimdeodorant verkligen ÄR dåligt. Till exempel har argumentet att vanlig deodorant för armhålor ju finns förts fram. Samt frågeställningen om intimdeon vore ”kvinnohatande” OM det var så att den inte var skadlig och OM det var så att man kunde använda den för att dölja dålig lukt medan man försöker jobba sig fram till problemet som orsakar den dåliga lukten. Och så har en man också ifrågasatt varför man tycker att just intimdeo är dåligt och inte något annat.

Jag fattar inte. Ingen av de här herrarna hör till målgruppen för produkten. De verkar inte heller ha någon större förståelse för hur fittan fungerar, då de jämför den med en armhåla. Och de verkar inte heller vara särskilt insatta i vad för slags ingredienser som ingår i hudvårdsprodukter och på vilket sätt de ingredienserna påverkar kroppen och huden.

Med det sagt vill jag bara säga att jag HATAR när män kommer och ska förklara hur saker ligger till, för in frågeställningar som är fullständigt irreleventa i sakfrågan och ska ha jävla FILOSOFISKA diskussioner om younameit. Allvarligt, vad är denna grej med att tvångsmässigt ”spela djävulens advokat”, ”skapa diskussion”, ”relativisera”? Get over yourselves.

 

Konsumtionsdilemma

Tidigare i veckan beställde jag en ny kamera. Efter att jag skaffade mig en digital systemkamera i höstas har jag en längre tid tänkt att jag vill ha en ny digital kompaktkamera och nu gjorde jag äntligen slag i saken. Min gamla kompaktkamera köpte jag för fem år sedan och den känns verkligen utdaterad nu. Den är långsam, den tar inte särskilt bra bilder och jag har blivit mer och mer irriterad på att den är så gammal och dålig. Jag har alltid min kompaktkamera i väskan för att kunna ta bilder när ett tillfälle dyker upp, men som det är nu har det känts som om min mobilkamera är mer värd att ta bilder med trots att den inte ens är särskilt bra.

Men nu har jag hamnat i ett dilemma. Efter att jag beställde kameran har jag köpt två andra nya, dyra saker. Häromdagen gick min kaffebryggare sönder och förstås behövde jag ju en ny. Jag bestämde mig för att köpa en riktigt bra kaffebryggare istället för en billig som högst troligt också går sönder inom några år (den som nu gick sönder var inte mer än tre-fyra år gammal). Och när jag var på KappAhl igår hittade jag en vinterjacka som passade perfekt, som inte var jättedyr och som känns väldigt bra. Jag har två vintrar gått i en gammal, ordentligt sliten jacka eftersom jag inte fått tillbaka min ”riktiga” vinterjacka som en vän fick för att laga en trasig sak på i september förrförra hösten. Jag har sms:at henne med jämna mellanrum om jackan, ibland svarar hon men för det mesta inte, och hur som helst har min jacka alltså varit hos henne i 16 månader, en och en halv vinterjacksäsong. Jag var så jävla trött på att gå omkring i en jacka som var så sliten att knapparna bara föll av, att tyget var så murket och nött att det sprack och fransade sig i varje veck och vikning. Redan förra vintern var jag tvungen att sicksacka ärmsluten på den därför att de hade spruckit helt. Jag ville göra ett nytt avslut på dem men min symaskin orkade igenom tyget när det var dubbelvikt. Den såg helt enkelt jävligt lumpig ut och det kändes frustrerande att gå omkring i en jacka värdig en baglady när jag ju faktiskt har RÅD att köpa en ny jacka.

Problemet är att jag nu får så dåligt samvete för att jag spenderat så mycket pengar de senaste dagarna och köpt flera nya saker att jag känner att jag borde skicka tillbaka kameran, som jag då alltså beställde INNAN jag köpte de här andra sakerna. Jag vet inte riktigt vad det är som gnager mig mest, att jag använt upp flera hundra euro de senaste dagarna (förutom kaffebryggaren och jackan också besök hos tandhygienisten) eller om det är känslan av att jag konsumerat ”för mycket”. Hur som helst så känns det jobbigt. Och visst, så här stora inköp på bara några dagar tär på min ekonomi, men vad ska jag annars göra med pengarna? Är det inte bättre att använda dem på bra och hållbara och mer eller mindre nödvändiga inköp, trots att de är dyra, än att bara göra av med dem på ingenting? Och konsumerar jag verkligen för mycket när jag köper en sak som jag verkligen behöver, en till sak som jag har ett stort behov av och en tredje sak som jag övervägt att köpa ny redan i flera månader?

Visst, jag kunde förstås ha gått och sökt efter de här sakerna på loppisar, men nu behövde jag en ny kaffebryggare bums och omedelbart, och jackan var mer eller mindre ett infall därför att den var ett bra köp som jag snubblade över (jag var egentligen på KappAhl för att kolla efter vita t-shirts att ha på jobbet). Men jag vet liksom inte om det här bara är ursäkter eller om de är godtagbara skäl.

Egentligen vet jag inte ens vad problemet är. Men mitt samvete gnager mig och det känns tråkigt att jag på något vis känner mig ”tvungen” att avbryta ett köp som jag gjorde INNAN de två andra.

Äh.

”Oroa dig inte…

…kvinnor har fött barn i alla tider och läkt ihop helt utan kirurger”. Så sade den andra gynekologen som skulle operera mig för två år sedan när jag oroade mig för ärrbildning.

Då kände jag mig trygg med hans svar, nu tycker jag att han kunde skita ner sig. Ungefär ett halvår efter operationen läste jag Laura och Jennifer Bermans bok Endast för kvinnor och insåg att gynekologen inte visste vad han pratade om ens. Det finns nämligen i princip ingen forskning alls på hur kvinnors könsorgan påverkas av förlossningar, operationer och så vidare. När det gäller män har väldigt mycket forskning lagts ner på att kunna utföra till exempel prostataoperationer utan att skada erektionsförmågan. Man har kunskap om nerver, blodkärl och så vidare i mäns underliv, men inte i kvinnors.

Det är nämligen tydligen inte så viktigt. Huvudsaken är att man läker ihop, inte att underlivet fungerar som det gjorde innan. Det här har väl att göra med att man fortfarande har en syn på kvinnor som ointresserade av sex (systrarna Berman berättar faktiskt om kvinnor som fått till svar av läkare att det väl inte ”spelar så stor roll” om sexlivet påverkas) och på något vis anser att kvinnor ju kan ha samlag utan att det är skönt eller att de är upphetsade (man kan ju använda glidmedel!).

Nu är ju faktum det att kvinnor också får stånd. Är blodkärlen skadade kan man inte få det. Är nervbanor avskurna förlorar man, givetvis, känseln. Och så vidare. OCH DET SPELAR GIVETVIS ENORMT JÄVLA STOR ROLL. Har man tappat känseln, förmågan att få stånd eller producera lubrikation är sex inte så jävla roligt längre.

Vad min gynekolog tydligen inte fattade, eller brydde sig om, var att ärrvävnad gör ONT. Och det är inte så kul när denna ärrvävnad befinner sig precis i slidöppningen. Jag undrar om han skulle tycka att det var helt ok om han hade en fitta där det kändes som tusen nålar om en penis kommer åt lite fel och inte styrs exakt rakt in. En fitta där det stinger till varje gång man tar ut menskoppen. En fitta där ett finger lite för långt ner på ena blygdläppen skapar en stark obehagskänsla.

Ja, han skulle väl kanske inte vara så intresserad av sex om han var kvinna. Kvinnor är ju inte det. Eller hur?