Inte ensam utan för mig själv
januari 22nd, 2012 § 8 kommentarer
Köpte en skvallertidning och två buketter tulpaner (tulpaner gör mig glad, men tyvärr fanns det inga gula som är de finaste) efter jobbet. Nu ska jag dricka kaffe och njuta av mitt eget sällskap istället för att slita mitt hår och tänka för mycket.
Jag har hängt med här ett litet tag nu och mest undrar jag nog hur du orkar. Hur orkar du och hur länge till? Det du beskriver låter så likt hur det är att leva med en missbrukare av något slag. Jag har själv levt med en spelmissbrukare. Jag minns hur det var att pendla mellan hopp och förtvivlan. Bra stunder blandades med katastrofala. Mitt humör följde hans. Mådde han bra gjorde jag det också. Mådde han mindre bra gjorde jag det också. Och det värsta av allt – det brukade alltid på ett eller annat sätt bli mitt fel när det inte var bra. Antingen la han det på mig, eller så gjorde jag det själv.
Det gör mig ont att läsa att du (precis som jag gjorde) anpassar dig. Jag har full förståelse för att du vill att ert förhållande ska komma på rätt köl igen, men var i detta finns DU? Jag förstår att han mår dåligt, men du då? Ditt välbefinnande är minst lika viktigt som hans!
Ta hand om dig, jag hoppas allt ordnar sig snart. Jag kommer fortsätta följa utvecklingen.
Jag, jag, jag, ska man tänka nu för tiden, säger jag och känner mig hundrafemtio år gammal. Självklart ska man tänka på sitt eget välbefinnande, men tar det slut med den man älskar befinner man sig inte så jävla väl i slutändan i alla fall. Och ja, anpassa sig, det gör man till andra i livet om man vill att saker ska fungera. Det är inte så att J misshandlar henne och skyller all skuld på henne, han mår helt enkelt jävligt dåligt och vet inte hur han ska göra. Han är också jävligt dålig på att kommunicera det han känner. Man måste arbeta med det man har och J är jävligt bräcklig just nu. Börjar han senare må bättre tycker jag självklart att även han ska kunna anpassa sig lite mer efter Peaches önskningar, men man kan inte begära något en människa inte klarar av. Man kan inte hela tiden stå och säga “men jag, då?” för att något verkar vara lite orättvist. Ibland ger man lite mer, ibland ger man lite mindre.
Med detta menar jag förstås inte något om att Peaches bör bete sig på ett visst sätt, hon måste ju göra det hon känner att funkar. Men att bara säga “men du då” är en förenkling som inte löser så mycket.
Hoppsan. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min kommentar. Jag var inte beredd på att den kunde uppfattas som stötande. Det var av omtanke, ingenting annat. Jag har inte på något sätt antytt att han misshandlar henne. Jag känner inte personerna i fråga utan har bara följt bloggen senaste tiden. Jag menar inte att lägga mig i. Förlåt mig för min dumhet och klumpighet.
Peaches: Lycka till med allt.
Men whow, stopp ett tag nu. Jag tror inte att E menade att du har antytt att han misshandlar mig, jag gissar att hon bara försökte sätta saker i perspektiv.
Jag ska förklara hur jag tänker. Ibland kan det i det längre loppet gagna en själv att åsidosätta sig själv lite, för att uppnå något eller för att det helt enkelt känns rätt. Man ångrar det man inte gjorde snarare än det man gjorde, och nu GÖR jag. Jag har nyss läst Prins Charles känsla av Liv Strömquist och hon uttrycker det bra tycker jag. “Man behöver inte vara Sigmund Freud för att se att vårt samhälle mer och mer präglas av individualism. Vissa menar att detta gör att vi inte längre KAN ha en långvarig nära samexistens – en ‘kärleksrelation’ – med en annan person. Det blir helt enkelt omöjligt att kombinera med ens eget individualistiska livsprojekt. De kompromisser man måste göra för att kunna leva tillsammans känns som en för stor uppoffring för ens personliga utveckling. [...] Det är naturligtvis fetare att syssla med ‘personlig utveckling’ än att typ bara lyda en sömnig byäldste. Men ‘personlig utveckling’ kan också lätt förväxlas med egots expansion.” Ja. Vad försöker jag säga med det här egentligen. Typ samma sak som E sade, att man inte kan vara bara jag, jag, jag hela tiden. Ibland går det inte om man vill komma någonvart.
Och hur jag orkar, det handlar väl om att jag vet att det här är övergående. Och så skriver jag här, jag har vänner att ventilera med, jag har ett jobb, jag har studier, jag har husdjur att ta hand om. Jag lägger mig inte bara ner och dör.
Hm…man behöver nog inte krypa i dammet bara för att någon är av en annan åsikt. Sånt händer ibland.
Haha, angående att orka så har man ju inte alltid så mycket val. Det är ju inte som att allt vore happy times om du bara gjorde slut, det skulle liksom också kräva en del ork att ta sig igenom.. Man orkar för att människor inte självdör när de blir ledsna liksom.
Jag älskar tulpaner jag med, de vita… love love love
Det nästan bästa med tulpaner är att de finns bara på vårvintern/våren! Allting som man längtar efter blir mer speciellt då man kan få det jämfört med något som finns tillgängligt hela tiden. Och det finns inget som lyser upp vardagen som en bukett färgsprakande tulpaner i januari.