Objektifiering – same same?
januari 27th, 2012 § 11 kommentarer
Alltså det här är otroligt intressant!
Jag brukar väldigt ofta störa mig på män som förminskar mina, och andra kvinnors, erfarenheter av att bli objektifierade. Kvinnor är överkänsliga, heter det, eller vi ska inte klaga på att män uppskattar vårt utseende, och faktiskt är det så att män gillar att titta på (vackra) kvinnor och så är det bara. Det här gäller inte alla män. Det gäller män som inte förstår att det är omöjligt för dem att sätta sig in i en kvinnas situation, helt enkelt för att de inte är kvinnor, och som istället för att LYSSNA på vad en kvinna har att säga om hur hon upplever objektifiering tar sig rätten att tolka utifrån sina egna premisser och sedan komma fram till att objektifiering faktiskt inte är farligt alls eftersom det själva aldrig upplevt det vara det.
Det här kullkastar också på sätt och vis min teori om att en ökad objektifiering av män på sikt skulle leda till en jämvikt, där både män och kvinnor kan vara både objekt och subjekt, och där man inte värderas främst utifrån sitt utseende varken som kvinna eller man. Samtidigt tänker jag att det att kvinnor upplever objektifiering på ett annat sätt än män när de utsätts för den har sin grund i just det att kvinnor ständigt och jämt blir objektifierade medan det är något som män utsätts för och upplever i mindre utsträckning. Alltså, kvinnor utvecklar andra reaktioner på objektifiering än män gör.
Jag vet inte hur många gånger jag hört att det inte är så farligt om någon tafsar på en på krogen eller kommer med sexuella inviter på arbetsplatsen och så vidare, och det är svårt att räkna hur många gånger män kommit med argumentet att DE minsann skulle uppskatta om någon klämde dem lite på stjärten vid kopieringsmaskinen. Jo men du man som tycker så här, vet du vad det beror på? Antagligen på att du inte utsatts för det gång efter annan tills du till slut känner att din kropp inte tillhör bara dig utan alla andra också och att du inte kan kontrollera vem som har tillgång till den. Hade du varit utsatt för det hur många gånger som helst, ända sedan du var barn, så skulle du antagligen också tycka att det var jävligt tröttsamt och jobbigt och bara vilja SKRIKA åt alla som tar sig rätten att röra vid eller kommentera din kropp eller ditt utseende eller anta att du är tillgänglig för dem på ett eller annat sätt (ja, har just varit utsatt för stammis som hela tiden tjatar om att jag ska pussa på honom etc). Till slut känner man ju sig knappt som människa för fan, utan som en sak.
Okej nu spårade jag ur lite men jag blir så arg. Objektifiering och dehumanisering är inga bra saker, och de drabbar kvinnor i större utsträckning och på ett annat sätt än de drabbar män. Män blir också objektifierade men de reagerar uppenbarligen på ett annat sätt på det. Det innebär inte att kvinnor är överkänsliga eller hysteriska. Det innebär bara att kvinnor inte reagerar likadant som män, och män kan inte bestämma eller säga hur kvinnor ska reagera. Punkt på det liksom.
(Å andra sidan så är det där som Wolf skrev om att om män och kvinnor finge betrakta varandra både som objekt och subjekt så skulle vi alla få båda delarna och inse att det är det bästa fortfarande bland det bästa jag läst någonsin. Men det handlar förstås om sexualitet och åtrå på det personliga planet och inte generell objektifiering.)
Jag tror inte att den “vanliga och normala” mannen tycker att det är en bagatell att bli tafsad på. Det är den där klassiska “höhöhö”-gubben som tror att det är ett skämt, det är grabbhumor på högsta nivå där sanning och förstånd är bannlyst. (För man ska ju inte vara nån känslig fjolla heller)
Det finns många anledningar till att den attityden kommer upp. Dels så tänker de skojiga grabbarna INTE på en tandlös fyllekärring när de föreställer sig att bli tafsade på, de tänker på en snygg tjej som de faktiskt VILL ligga med. Och eftersom det hör till normen att mannen ska ta första steget så tänker de “schysst, en kvinna som raggar på mig istället!”
Det är ju bara det att det inte handlar om raggning. Alls. Det gäller ofta män (tycker jag mig ha märkt) som är helt medvetna om att de aldrig skulle ha en chans på tjejen i fråga, så de snor till sig lite tafs istället av nån anledning.
Dessutom hör ju bilden av mannen som alltid vill in. Man måste säga att man vill bli tafsad på enligt machorollen. Det har inget med att göra vad man egentligen tycker.
Och, kanske viktigast av allt, makt. Kvinnor känner sig i underläge bland tafsande karlar. Män brukar vara starkare än kvinnor. Det är knappast ovanligt att kvinnor är rädda för att gå ensamma på stan. Jag blir rädd av att närma mig fulla karlar, eftersom jag så många gånger gått förbi grupper av man som ropat efter mig, en ensam ung tjej. Det blir hotfullt. Kvinnor som går ensamma hem från krogen blir våldtagna. Inte alla, men det händer. Det motsatta händer inte. Därför är det inte samma sak. (För antifeministerna: Jaja, det kanske har hänt nån gång. Men inte i sån grad att det är relevant. Inte.)
Jag skulle ge allt för att få vara karl under den veckan på året jag far på festival. Jag skulle kunna kissa i en buske utan att få chockerande kommentarer (från män) i stil med “KOLLA HON KISSAR” och jag skulle kunna gå vettigt klädd i väldigt varmt väder utan att alla jag går förbi (män) påpekar att jag har kroppsdelar (KOLLA BRÖST) och jag skulle kunna ta mig från camping till scen utan att fråga envän (manlig) om han inte vill komma med så jag slipper bli tafsad på. För de tafsar inte om jag har en karl med mig. Makt. Jag har den inte.
Som disclaimer måste jag påpeka att jag är medveten om att de flesta män INTE tafsar. Det är dock omöjligt för mig att veta vilka som gör det. Vilket leder till att jag inte kan välja vilka män jag borde bli rädd för.
Ja, så jävla sant alltihop! Har liksom inget att tillägga.
Håller verkligen med om det med makt och hot! I en tafs finns det alltid ett hot om att personen kommer kunna ta sig andra friheter, det spelar ingen roll om det är sant eller inte eftersom man som du säger inte kan veta vilka män som är farliga och inte. För de flesta killar, även de som tafsar, är det förhoppningsvis långt mellan tafsande och våldtäkt, tafsande är ändå ett tecken på att mannen i fråga har minst sagt tänjbar moral.
Jag TROR att en tjej som tafsar oftare upplevs som en slags invit, något för mannen att agera på, även om det så klart är helt out of line. En manlig tafs är dock ingen invit på det sättet.
Word, på det inlägget.
Jag har otaliga gånger försökt förklara precis det du skriver och mötts av oförstånd. Det kan göra mig så uppgiven. Typ: könsroller är bra, men nåde dig om du kommer och tror att dina upplevelser som kvinna skiljer sig från mannens.
Motsägelsefullt enligt mig.
Sen måste jag bara inflika att jag känner killar som har upplevt stora kränkningar av att bli tafsade på och där deras “nej” mest tagits emot som en kul utmaning. Även om det i de fallen inte har handlat om en större strukturell objektifiering, så tror jag att manliga könsroller skapar en föreställning om mannen som alltid villig och tillgänglig sexuellt. Vilket kan göra att mäns “nej” inte alltid respekteras.
Helt sant det också!
När det gäller män så är det ju mycket möjligt att de också får slåss mot mäns uppfattning av vad objektifiering och kränkning innebär. Kanske man som man inte ens vågar berätta sånt för andra män av rädsla för att man ska förlöjligas eller att situationen ska förminskas?
Det behöver ju inte vara en rädsla för att berätta, det kan ju vara det också att det inte finns lika mycket plats för sånt i mäns samtal. Man pratar inte om sånt, helt enkelt.
Det tror jag absolut kan vara fallet ibland. Och rädslan känns ju fullt förståelig då uppfattningen att “män inte kan bli våldtagna” verkar finnas hos människor.
Oavsett om en vuxit upp med att blir utsatt för strukturell objektifiering eller ej, så kvarstår ju kränkningen i att inte få sin fysiska integritet respekterad.
Nu försöker jag inte kontra med ett “men männen då!” till ditt inlägg. Jag tror inte riktigt att män blir strukturellt objektifierade. Om så ändå är fallet så fungerar de på olika sätt och bör inte klumpas ihop.
Alltså när det gäller tafsande så vet jag inte om det är en typisk mansrollsgrej, eller så är min farsa konstig. Men jag lärde mig från tidig ålder att man inte tar på folk som inte vill, det är ju normalt hyffs och så är det för alla män jag känner också (vad jag vet om, jag kan ju ha kompisar som är våldtäktsmän in disguise)
När det kommer till objektifieringen så tror jag det handlar om mäns oförmåga att sätta sig in i en kvinnas position, eller t.o.m. en naiv inställning om att det skulle vara positivt. En teori kan ju vara att när (vissa) män tänker på objektifiering så tänker det på raggning och där ser de ju vissa fördelar med att vara kvinna eftersom man kan vara passiv istället för aktiv. Och därför så gör de kopplingen att bli objektifierad = bli åtråd av någon. Så då blir de sura när kvinnor säger att det är jobbigt att bli objektifierade hela tiden, eftersom det i deras fantasivärld är att Pamela Anderson skulle komma och stöta på dem när de är kåta, vilket är positivt för de flesta killar.
För egen del så kan jag inte riktigt sätta in mig i alls hur det är eftersom jag aldrig blir objektifierad varken på gott eller ont förutom av min flickvän, Men jag har hört vad kvinnor har sagt, likt det du skriver, för många gånger för att förstå för länge sedan att det är jobbigt.
Den enda gånge jag oponerade mot det var när det var en tjejkompis som sa att det är jobbigt när en ful kille objektifierar dem, men inte en snygg… vadå dubbelmoral :)
Det var en lite bättre beskrivning av raggning/objektifiering, ungefär det jag också försökte mena. Och din tjejkompis har ju också missförstått det där, som tror att det handlar om raggning eftersom det är okej om han är snygg. (Nu gillar jag jag också objektifiering väldigt mycket, men det är ju en helt annan sak. Det är något jag gör med utvalda män jag tycker om.)
Shit vad kass jag är. Jag läste genom din kommentar utan att egentligen läsa och sedan kopierade jag allt omedvetet. Jaja, vi verkar ju tänka likadant iaf :)
Jag kom på en grej faktiskt när jag nog blir objektifierad utanför min relation (tog bara 2 dagar att komma på något öht). Jag springer mycket och nu på vintern så är löpartights ett måste om man inte skall få blåsor. När jag springer på helgerna och det är ljust ute och folk är ute och promenerar så har jag märkt att vissa tjejer (och några killar) helt ogenerat stirrar mig i grenen. Och jag vet att det inte händer när jag springer i shorts. Fast det kan ju vara tvångsbeteende snarare än kåthet, jag vet ju att jag själv egentligen inte vill kolla en kvinna i en djup urringning, men ibland dras blicken dit ju för att du vet att du inte får kolla. En gång vid ett övergångsställe så var det en morsa med en barnvagn som verkligen råstirrade fler sekunder, så jag tog och pekade med handen på snoppen för att få hennes uppmärksamhet. Det röda ansikten hon fick då var oslagbart roligt. Hon for nästan iväg snabbare med barnvagnen än vad jag sprang :)
Fast som sagt, det är inte jämförbart iom att det är det enda momentet jag kan tänka där jag blir något som kan jämföras med objektifierad. Och så länge det sker på ett sådant harmlöst sätt så är det mest roligt. Hade de börjat skrika och gorma och bete sig aggressivt, samt om de hade varit i grupp så att jag känt mig fysiskt underlägsen, då hade det varit direkt otrevligt och jobbigt.
Alltså jag har fnissat en hel del åt det här. :) Men jag tror som du, att det helt enkelt handlar om reflex, skrevstirrande är inget man gör medvetet. Eller jo, men det medvetna tittandet är ju då en fortsättning på reflexen som gjorde att blicken hamnade där från början.