Förbannad och lättad
februari 26th, 2012 § 19 kommentarer
Precis som jag skrev igår att jag funderade på att göra så frågade jag J om han känt likadant som jag. Skrev att jag funderat över hur 2011 var och kommit fram till att det inte hände så mycket då, och om han tänkt likadant och om det kanske var de tankarna som ledde fram till att han började känna osäkerhet inför vårt förhållande.
Först svarade han ”jaha” och jag blev helt man svarar inte ”jaha” på en fråga gaaaah men det skrev jag förstås inte. Jag svarade stillsamt att det var en fråga. Han skrev att han då inte vet vad det är han ska svara på riktigt och jag preciserade att jag funderat på om han känt att det inte fanns någon framtid för vårt förhållande. Han svarade att han inte tror det. Jag började då bli lite förvirrad och tänkte att vad var det då som varit fel egentligen, om inte det. Jag minns inte riktigt vad vi skrev därnäst, men han skrev i alla fall att det var mer som om han plötsligt gått in i en vägg och att det var så mycket annat just då också. Jag började tänka men vad i helvete, vad är det han säger nu egentligen och bestämde mig för att en gång för alla ta reda på hur det egentligen låg till, och frågade om det kanske var så att det egentligen inte hade något alls med mig och vårt förhållande att göra och att han skulle ha blivit deprimerad i vilket fall som helst. Ja, svarade han. Och jag fick lust att skrika ”MEN VAD VAR DET JAG SA” och slita mitt hår. Det gjorde jag nu inte heller, utan skrev att det är väl bra på sätt och vis men nu känns det förstås lite dumt att jag hållit på och sökt en massa fel och funderat på vad som hänt och hur vi ska gå vidare osv.
Fatta alltså. I flera månader har jag gått omkring och grubblat över vad det var som gick fel, hur det kunde bli så att han inte längre var säker på om han ville vara tillsammans med mig, att han var osäker på om han överhuvudtaget älskar mig. Fatta att jag flera gånger frågade honom om det inte var så att hans osäkerhet kom sig av att han var deprimerad snarare än tvärtom, och att han alla de gångerna svarade att nej, han är deprimerad därför att han är osäker. Fatta att han fick mig att tro att saker och ting varit fel i flera månader och att det berodde på mig och vårt förhållande och inte på att han mådde dåligt. Att han sa att han länge känt sig osäker och funderat och att det kanske började redan på sommaren. Fatta att jag blev helt jävla chockad därför att jag inte märkt något, att jag kände mig så jävla dålig för att jag inte förstått något, inte sett tecknen, trott att allt var som vanligt. Och fatta att jag nu får omvärdera precis allt och inse att det INTE FANNS NÅGRA JÄVLA TECKEN eftersom allt det han sagt inte stämmer överhuvudtaget om det är som han nu säger.
Nej, jag är förresten inte förbannad, jag är helt jävla rosenrasande. Jag är så jävla arg och besviken och ledsen över att han fått mig att tro att han känner att vårt förhållande inte är värt att fortsätta, att jag kämpat så jävla hårt för att få honom att stanna kvar när det inte handlat om oss överhuvudtaget. Att han behandlat mig som skit och fått mig att må dåligt när det egentligen inte fanns någon som helst anledning att göra det.
Jag vet inte vad jag ska säga till honom nu.
Jag kan bara tänka mig hur förbannad du känner dig. Jag blir så arg på folk som inte kan kommunicera. Här har/hade vi också kris för att jag fick igår bekräftat mina misstankar om att min pojkvän är otrogen. Så sånt här hos mig.
Men fy fan. Tröstekramar!
Förstår han själv att han kommunicerar lite olika budskap här?
Ja alltså jag undrar seriöst om han överhuvudtaget är medveten om vad han sade för tre månader sedan? Jag vet att man kan säga jävligt mysko saker när man är deprimerad men det här tar ju priset. Jag tänker att jag borde påminna honom om det och säga men hej vet du vad, då sade du faktiskt att det handlade om vårt förhållande, och du sade också att du känt att det varit dåligt i flera månader. Nu känns det mer som han är så där men oj, har du tyckt att det varit dåligt, det har inte jag. Jag känner mig ju mer eller mindre förd bakom ljuset. Å andra sidan tänker jag men hjälp, tänk om han bara känner sig anklagad men vad fan… nåt ansvar för vad man vräker ur sig måste man väl ändå ta? Även om man inte varit vid sina sinnens fulla bruk.
Och det här är kanske en av sakerna med ojämställdhet och jävla jävla jävla könsroller som jag personligen stött på mest och därför hatar mest. Att män inte upp fostras till kommunikation och hänsyn över huvud taget. Och de uppfostras heller inte till att bry sig om eller vårda relationer. Det drabbar även dem i längden, kanske speciellt på dödsbädden, men tills dess är det kvinnor som lider mest. Det gör mig galen galen galen av tanken på hur många gånger män får kvinnor att känna sig som skit utan att ens fatta det själva.
Jag vet inte om du läst den, men det får jag väl nästa anta, men den här boken är fan min BIBEL. BIIIIBEL: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170375232
Den får mig att förstå: DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ, DET ÄR HAN! DET ÄR HAN SOM ÄR DUM! Haha. Och det är inte andra kvinnor det är fel på heller. Vi är uppfostrade till att bry oss typ 200% mer om vad som händer i en relation än män! Orättvist! Fan vad förbannad jag blir! AAArrghhh.
Haha oj oj! Nu brukar jag ju rent allmänt tycka att J är ett väldigt ovanligt exemplar av man. För det mesta alltså, definitivt inte alltid. Men det här MÅSTE ju handla om fullständigt bristande förmåga att kommunicera. Tänk om han helt enkelt bara insett att han var deprimerad och låtit mig vara hans tröst och stöd? Hur mycket bättre hade inte det varit? Istället för att lägga skulden ja inte direkt på mig men på det vi hade tillsammans och skjuta mig ifrån sig och ta avstånd från vårt förhållande. Det här gör mig fan ännu räddare för att det här ska hända igen. Så skrev jag till honom också då i lördags att vilken tur att jag orkade hålla fast vid honom och han bara ”jooo”. Alltså fattar han vad nära det var? Hur hade det känts för honom att vakna upp efter ett par månader och inse att han hade förlorat mig? Fan.
Jaa, jag har så klart läst den! :)
Be honom att läsa boken också kanske. ;)) Och läs den igen varje gång han gör dig ledsen, haha.
Just såna här saker som är mer subtila är ofta svårare att upptäcka än riktigt uppenbara ”manssaker” som våld och dylikt. Tyvärr. Man kan hinna komma riktigt långt ner i sin rädslo/självhatsspiral innan man inser vad som är fel. Men nu har du iaf insett det! Hurra! Hoppas det bara blir bättre nu då.
Haha, läsa böcker är VERKLIGEN inte hans starka sida.
Men ja, skönt att inse att det handlar om oförmåga att kommunicera snarare än mig. Även om det just nu bara gör mig skitförbannad. Å andra sidan tycker jag ju inte att det är hans fel heller. Därför så svårt att ta upp det, eftersom jag inte vill att han ska känna det som att allt är hans fel. Men på nåt sätt måste jag ju få det här ur mig.
Men det är ju serier! Det kan alla läsa! Jag läste den när jag hade svårt för att läsa riktiga böcker. Och att låta honom läsa just den kanske kan bli ett subtilt sätt, att liksom inte anklaga, utan mer beklaga, att ni båda har så olika roller och hur det nästan pajade hela er relation?
Serier och serier, det är ändå rätt svår text och massiv information för någon som har svårt för läsförståelse. Men visst, jag ska erkänna att jag också är rädd att han bara skulle tycka att det var trams. Jag har en viss rädsla för att han ogillar min feministiska sida.
Trams? Din feministiska sida? Har inte HAN någon sådan sida?!
Alltså. Hm. Lugna sig lite nu! Jag vet faktiskt inte egentligen. Jag tror inte att han någonsin skulle kalla sig feminist men i stort sett så har han samma värderingar som jag. Däremot så tror jag att en massa ord och diskussioner osv skrämmer honom om han inte förstår saker och därför kan han ibland bli defensiv om jag försöker diskutera sånt med honom. Äh, läs här!
Han måste ju ha levt i en helt egen värld då han mådde dåligt! :O
Man brukar tyvärr kunna göra det. Och det blir också lätt så som E skriver här nedan, att man då man börjar må bättre helt förtränger hur det var att må dåligt och också till och med varför man mådde dåligt. The human brain works in mysterious ways. Och visst, jag vet de här sakerna och kan tänka på dem ur ett förnuftsmässigt perspektiv, men känslomässigt känner jag mig inte desto mindre jävligt blåst.
Hm. Men att han nu säger att det inte var nåt fel (eller fel och fel, fel ord tycker jag i sammanhanget) betyder väl kanske inte att det inte alls fanns saker som var jobbiga som rörde ert förhållande. Och exakt varför man blir deprimerad är svårt att säga, både under och efter depressionen. Jag tror det fanns mycket som var jobbigt för J under den perioden, det betyder inte samma som att det var orsaken, men det är svårt att urskilja vad som är vad. Särskilt när man har sitt egna inifrån-perspektiv som är suddigt och råddigt.
Jag förstår absolut att det har varit jobbigt för dig, det vill jag inte förminska.
Men om du funderar på allt det du kommit fram till, saker ni kunde göra bättre, kommunikation som inte riktigt nått fram, är det mindre betydelsefullt för att han säger att det inte var förhållandet som grundade depressionen? Är körkort och flytta ihop-diskussion mindre viktigt? Om du känner att ni inte pratat tillräckligt så har ni ju inte det.
Sen är det ju också det, att om han börjat känna sig bättre i förhållandet och ni börjat prata mer så kanske han i samband med det råkat förtränga det som kändes jobbigt. Alla minns inte allt som varit negativt om det negativa försvinner, kanske särskilt inte om man mått väldigt dåligt. Han kanske tvivlade då, men har slutat med det, förträngt saken och inte förstår varför han skulle ha tvivlat på en sån sak, när det känns så bra nu.
Det blir så svårt när det börjar handla om att saker ska vara någons fel. Det blir krångligt när man börjar fokusera på det som har hänt och funderar över om inte han gjorde fel, eller om inte jag gjorde fel, och så blir det nån sorts tävlan om skuld som ingen mår bra av. Alla gör så klart saker som är mindre bra ibland, men då ska det ju inte vara värre än att man märker det och tänker ”kanske det blir bättre om jag testar med det här istället”. Skuld passar inte i ett förhållande. Däremot tror jag det är viktigt att visa att man förstår att ens partner blivit ledsen av något man gjort. Det har jag känt iaf. Men det är väl inte samma som skuld? Annars blir man ju ensam med sina sårade känslor, tänker jag.
Nej, det är klart att det inte betyder mindre. Men att i flera månader ha gått omkring och trott att en massa saker varit fel och känt mig dum för att jag inte sett det med mera, så känns det inte så roligt just nu.
Och nej, jag tycker inte att något är någons fel. Däremot har jag känt det som om han tyckt att saker varit mitt fel. Just nu måste jag bara få vara jävligt förbannad över det. Och spela roll om det handlar om att han då tyckte att saker var dåliga och att de inte är det nu, det känns inte mindre jobbigt för det. Först fick jag höra flera gånger att förhållandet var anledningen till att han blev deprimerad och så har jag försökt förhålla mig till det här ur det perspektivet i flera månader, nu får jag höra att nej, det var inte alls så, det var tvärtom. Klart att det kan vara en efterhandskonstruktion, men just nu orkar jag inte ens fundera på vad som är vad.
Oja, självklart måste du få vara förbannad. Det måste man vara. Och det är nyttigt också. Sen när du varit färdigt förbannad kanske det är lättare att se vad du riktigt vill få fram egentligen.
Men att känna sig dum för att man inte märkt något är dumt. Eller ja, du förstår. Onödigt kanske. Det ska du ju inte. Du har ju märkt en massa nu. Och på grund av att du har varit helt jävla bäst så gjorde ni inte slut när det var som värst.
<3 Tårar i ögonen av sista meningen ju. Kram.
Kram! =)