Platser
18 april, 2012 § 5 kommentarer
K flyttade för ett par månader sedan ut ur lägenheten som hon eller delar av hennes familj bott i i många år. Jag förstår verkligen varför hon flyttade därifrån, för hon har aldrig trivts där, men det känns ändå vemodigt. Jag cyklar förbi lägenheten på vägen till jobbet och såg för ett tag sedan att någon annan flyttat in där. Det kändes konstigt. Den platsen har liksom funnits i mitt liv hur länge som helst.
Jag har alltid varit avundsjuk på folk som har sitt barndomshem kvar. Under min uppväxt flyttade vi ganska många gånger, och den plats som jag nu skulle säga att jag växte upp på flyttade vi inte till förrän jag var 14 år. Det huset sålde dessutom mina föräldrar för ett antal år sen, så egentligen fanns inte det som jag kallar huset där jag växte upp i mer än tio år.
Mina morföräldrar flyttade till en annan stad strax efter att jag gått ut högstadiet och då sålde de också sin sommarstuga, där jag tillbringat varje sommar ända sedan jag föddes. Min farmor hade jag inte särskilt mycket kontakt med de sista 15 åren som hon levde, och nu är hon död och hennes hus sålt. Min pappas hus, där jag och min syster var flera gånger om året under större delen av min uppväxt, vet jag inte ens om han har kvar. Jag har i alla fall inte varit där på många år. Han bor inte heller där längre utan i en annan stad.
Min mamma har någon gång sagt att hon ångrar det att vi barn aldrig fick rota oss någonstans, att vi flyttade så många gånger. Jag tycker inte att det gör så mycket, på sätt och vis. Men samtidigt så önskar jag att det fanns någon plats som jag kunde känna stark anknytning till, någon plats som fanns kvar i mitt liv som jag hade minnen av, där jag kände till varje ställe där golvet knarrar, hur det doftar, att ytterdörren kan vara lite lurig att stänga, en plats där man rört sig så många gånger att man kan den utantill även då man blundar.
Ett hus som liksom är nästan en del av ens kropp, för att det alltid funnits. Det saknar jag.
Mitt föräldrahem står tomt och jag äger det men det är långt borta ute på landet där ingen vill köpa hus och pga av en propp/säkring som gick en vinter så frös allt som hette vattenledningar och värmesystem sönder. Så nu står det där och förfaller.
Sånt är så sorgligt. Det finns många hus på landet som bara står och förfaller och det ser så ledsamt ut. Särskilt när det är fina, gamla hus.
En intressant beskrivning av släkthus, men jag förstår vad du menar. Vad gäller mig själv tror jag inte att skärgårdshuset känns som en del av min kropp, då skulle jag ha allvarliga mögelskador. =) En del av varför jag tycker om huset så mycket är förstås att jag varit där när jag var liten, men det är också för att det är ett hus med en historia i sig. Det har det gamla kvar från de som bott där tidigare och är liksom inbott. Jag skulle må dåligt i ett nybyggt hus, för det finns ingen personlighet där.
Annars har jag kommit fram till att jag är inte där mest för att det är ett släkthus och jag vill ha minnen att bevara. Min syster är nog det, men jag är där för att jag vill ha ett pågående liv där, jag vill ha det som en del av nu, inte som ett minne. Dessutom är huset ett mycket speciellt ställe för mig och pojkvännen, eftersom vi där till skillnad från i någon av våra lägenheter faktiskt jobbar gemensamt på något som känns som VÅRT. Och det är en jävligt speciell känsla, för då skaffar man sig en alldeles egen historia och ett tillsammans-ställe att sätta sina rötter. Jag tror inte det behöver vara släktanknutet för det.
Jo. Jag förstår hur du menar. Men det är liksom två olika saker. Jag saknar mormor och morfars stuga otroligt mycket, för att det fanns en sån invand trygghet där. Det var liksom MITT på något sätt, jag kände till varenda sten och trädrot där. Alla ljud och dofter och smaker var mina. Ibland när jag har svårt att somna brukar jag föreställa mig att jag går omkring där, från bryggan längs stigen upp till huset. Jag minns exakt hur bryggan kändes under fötterna, hur den doftade när solen värmt på den, hur stigen doftade varma tallbarr, hur det doftade i min morfars lider och så vidare. Jag är uppenbarligen mycket för det där med doftminnen. :) Det är liksom en sån trygghet i det, så hemvant, att det kan få mig att bli lugn och somna när jag är orolig. Det är klart att minnen på nåt vis ibland kan vara starkare än verkligheten, att man uppskattar en sak mer då man förlorat den än då man har den kvar, men det var liksom en sån självklarhet, en plats som alltid hade funnits och som man därför tror att alltid kommer att finnas. Äh. Jag blir alldeles mosig i huvudet nu.
Jag förstår vad du menar med MITT. Jag håller på att göra skärgårdshuset till just mitt och det var den bästa känslan när jag kom dit sist, ensam och började hänga upp tavlor och kände att det här är MITT hus. Syster äger det förstås också men hon har inte samma engagemang och inställning, så det spelar ingen roll. Det är mitt. Mitt hem. Och det känns jävligt bra, för till skillnad från min lägenhet så tänker jag inte flytta från huset. Så det är nog bra, att ha något som är fast.