Djurbantning
23 april, 2012 § 18 kommentarer
De senaste åren har det blivit en grej att banta sina husdjur. Veterinärkliniker och försäkringsbolag ordnar tävlingar där ägaren till det djur som gått mest ner i vikt vinner priser. Teve visar program om feta hundägare vars feta hundar behöver banta. Och ja, en del människor har verkligen groteskt feta husdjur; katter vars ben knappt når ner till marken, hundar som är så feta att de har ledproblem och så vidare.
Anledningen till att jag började tänka på det här är att djurskötaren som lämnade ut min katt hos veterinären i fredags sa ”Och förresten så sa de att hon är jättetjock”. Jag bara ”Öh va, det är det ingen som har påpekat förut”. ”Jo”, sa hon, ”du ska ha sånt här dietfoder nu”. Jag svarade väl typ ”Ööö… nää” för jag var helt ställd och ville verkligen inte ha nåt jäkla dietfoder, men hon marscherade resolut iväg och bytte fodersäcken som jag redan köpt och betalat för mot ett motsvarande lågkalorifoder. Så nu ska alltså min katt banta.
Jag vet inte riktigt vad vare sig katten eller jag ska vinna på det. Hon är 15 år gammal. Hon har varit till veterinären ett antal gånger under sitt liv, men aldrig för någon anledning som skulle kunna härledas till övervikt. Hon är frisk och kry. Hon sover visserligen mycket, som sig bör när man är till åren kommen, men hon har inga ledproblem eller liknande som skulle kunna bero på övervikt. Anledningen till att hon ska gå ner i vikt är för att någon tittat på någon skala och tyckt ”Den här katten är jättetjock”.
Jag vet inte om det kommer att göra varken till eller från vad gäller hennes livslängd. Hon lär knappast bli vare sig friskare eller sjukare av det. Jag tror inte att det kommer att göra någon skillnad överhuvudtaget, annat än att vågen kanske kommer att visa några hundra gram mindre. För det är verkligen ingen hälsovådligt fet katt vi pratar om här. Det är en helt vanlig normalstor huskattshona som väger 4,5 kg. Som är ”jättetjock” och måste banta.
Precis som människor är katter så klart olika. I min familj har vi tre katter och det är ett år mellan varje katt och alla är vanliga bondkatter. Den äldsta är 8 eller 9 år tror jag och väger 6kg. Visserligen är hon väldigt matglad och har hängmage så jämfört med din katt skulle våran vara allvarligt överviktig, vilket hon nu inte är (vetrinären har heller inte sagt nått). Den yngsta katten är verkligen en dvärg till måttet och väger knappa 3 kg.
Katters ideal är ju att dom ska vara smala och smidiga, hur det nu går ihop med att ju äldre dom blir detso latare blir dom.
Har en annan katt som verkligen är tjock, vet dock inte vad hon väger. Få se om hon kommer att gå ner i vikt av att äta lågkalorifoder (alla katterna äter för enkelhetens skull samma foder) eller om det är så att hon helt enkelt är disponerad att vara stor och tjock. Jag ger inte mina katter en massa godis eller rester, det händer väl nån gång i året att de får smaka en fingertoppsstor klick vispgrädde eller får några smulor malet kött, och de får inte heller äta hur mycket de vill utan jag mäter upp fodret i portioner. Uppenbarligen går det alldeles utmärkt att lyckas vara tjock ändå. Den tjocka katten har dessutom aldrig varit sjuk. Hon är den enda av mina katter som inte behövt besöka veterinären sen hon blev kastrerad. Hon är sju år.
Det där med att bli äldre förresten, som människa är det ju då bättre att väga lite för mycket än lite för lite, eftersom det då finns nåt att ta av ifall man börjar bli dålig. Gäller inte detsamma för katter? Fattar inte varför en 15 år gammal katt plötsligt ska behöva banta.
Jag ger mig fan på att djursjukhusen är korrupta av de som gör och säljer dessa dietfoder.
Precis, alltid bra att ha något att ta av. Skulle jag bli allvarligt sjuk skulle jag tyna bort. Det räcker att jag får magsjukan så tappar jag mycket vikt och när man går ner fort i vikt från 60kg så känner man sig döende. En 15 år gammal katt som är lite rund om magen visar väl bara att den mår bra. Bantar man den vid den åldern kanske den bara dör ännu tidigare.
Ungefär så känner jag också. Fan vet om jag kommer att köpa det här lågkalorifodret nästa gång jag ska köpa kattmat. Ska ta och väga katterna och se vad som händer närmaste månaden.
Jag tycker absolut inte du ska ge dem bantningsfoder, det lär bara innehålla mindre fett och mer spannmål och kolhydrater som det visst finns risk att de blir sjukare av, särskilt en gammal kisse som riskerar ledproblem. Ska de gå ner i vikt tycker jag du ska ge dem lågkolhydratskost, annars tycker jag de kan få äta sig mätta på den vanliga maten iaf. Hellre tjock och mätt än smal och hungrig.
Ja, ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. Ibland har de så jävla trist attityd hos veterinären. Sorry, men det är jag som avgör vad som är bäst för mina djur, inte nån random veterinär/djurskötare.
De behöver ju äta just den här sorten, pga urinvägsproblemen (finns i en lågkalorivariant, tyvärr får man väl säga). Jag vågar inte pröva nåt annat längre, på grund av att jag prövat tidigare och det bara lett till mer problem. Men jag skulle bra gärna vilja veta vad näringssammansättningen i det foder jag haft tidigare är jämfört med det här, för jag noterade att det här innehöll jävligt mycket kolhydrater. Något som bekant inte är nödvändigt för katters överlevnad överhuvudtaget. Jag har i alla fall aldrig sett en katt äta majs eller vetemjöl.
Det skulle ju kunna finnas tillskott utöver maten som hindrar urinvägsinfektion, tänker jag. Men det gäller allmänt för torrfoder att det är mycket kolhydrater, och särskilt de dyr veterinärfodren, som de förmodligen tjänar löjligt mycket pengar på, med tanke på att spannmål är det billigaste de kan stoppa i. Kan påpeka också att får kissen ledvärk ska du absolut inte ge henne ledvärksfoder, för det innehåller till största delen gluten och inget är så dumt att ge till någon med ledvärk som gluten. När det gäller mat ska man stå på sig mot veterinärerna, för de är utbildade i sjukdomar, inte kosthållning, och utbildningar och ”vetenskapliga” tester är infekterade av att djurfoderföretagen betalar för dom.
För övrigt vill jag tillägga att det inte är någon ”hysteri” att veterinärer anmärker på överviktiga djur. De blir allt fler de också, och djur ska inte vara feta. Det betyder att de äter fel, vilket betyder att de kan få andra fel av den maten också. Sen är det så klart skillnad på lite hängmage och kissen på aftonbladet som skulle gå ner 13 kilo, men aftonbladskissen började nog med lite hängmage han också.
Det är möjligt att det finns. Det har med mineralsammansättning i kosten att göra, plus att urinens pH-värde behöver hållas nere för att förhindra uppkomst av urinsten och så vidare. Det hon har är antagligen FLUTD, som är urinvägsinfektion utan någon känd anledning (beror alltså inte på bakterier, kristaller etc). Så vitt jag vet finns inget som kan bota den typen av urinvägsinfektion, man kan bara försöka dämpa symtomen och förebygga att det blir värre genom att utvecklas till urinsten. Det kanske finns något tillskott som kan hålla nere urinens pH-värde, men när det gäller mineraler så kan man ju inte ge något tillskott som förändrar sammansättningen i kosten, utan då gäller det ju att ge ett foder som har rätt sammansättning (ex mycket låg halt magnesium).
Jag tycker att det är ”hysteri” då alla ska gå ner i vikt oavsett hur de mår, vad de har för kroppskonstitution, vikthistoria osv. Om man enbart genom att titta på någon skala eller genom okulärbesiktning bedömer att en individ, vare sig det är djur eller människa, ska gå ner i vikt utan att ta hänsyn till några andra faktorer, då tycker jag att det är hysteri. Om veterinären däremot hade tagit upp saken till diskussion med mig, frågat om katten gått upp i vikt och så vidare, hade jag inte reagerat likadant. Men att helt plötsligt bara anmärka på kattens vikt och fatta beslut om att hon ska byta foder utan att bry sig om att ta reda på till exempel kattens vikthistoria är helt vansinnigt. Hon har alltid vägt ungefär 4,5 kg. Hon lär liksom knappast bli smällfet och behöva banta 13 kg nu. Jag tror inte heller att det har någon skillnad på hennes livskvalitet eller livslängd om hon nu vid 15 års ålder går ner några hundra gram. Det gör nog varken till eller från.
Att utan diskussion med djurägaren bestämma att djuret ska ändra kost är inte vikthysteri, det är att göra sitt jobb fruktansvärt dåligt. Det är något jag stött på där i alla möjliga sammanhang. Man måste åka dit och hela vägen dit föreställa sig hur man säger ”jag vill prata med en veterinär” eller ”jag har bokat tid till NU inte till om fyra timmar”, eller ”varför det” eller ”det här har vi inte diskuterat” eller whatever. Får man prata med chefsveterinären så går allt jättebra, får man prata med surkärringen i receptionen får man mindre information än om man lämnar in bilen för oljebyte. Den skäggiga typen på det andra stället har jag alltid gillat, men han har tydligen slutat. Det svåra är ju att man ska hitta någon som har tid just när man behöver, och det är ju tyvärr oftast dit du var nu.
Jag har mest upplevt den där kalla tystnaden i telefonluren efter att de först hetsat ”du måste komma imorgon” och jag svarat ”mja, jag har tid att komma på fredag”. Har inte tidigare blivit så här dåligt behandlad där. Nu är jag åtminstone förberedd på att säga emot om de börjar anmärka nånting på fodret nästa gång jag ska köpa. Men högst troligt så minns de ju knappast vad jag har för foder och varför.
Det där ”du måste komma imorgon” förstår jag inte, jag har ringt dit och sagt ”min 17-åriga katt har inte ätit på en vecka” och de har undrat när jag vill komma. Janå, om några veckor kanske? De frågar alltid när jag vill komma. Säger jag att min katt har blivit påkörd och sprutar blod åt alla håll frågar de nog också när jag vill komma. Och när jag frågar om jag behöver komma in säger surkärringen bara ”det vet jag inte”, och det är helt omöjligt att föreslå att jag skulle fråga en av deras UTBILDADE veterinärer. Men det kan man begära, de brukar ha telefontid på eftermiddagen. Men behandlingen beror ju som sagt på vem man träffar.
Men gud. Jävla bantnigshysteri.
Jag vet, jag blir mer och mer arg. Jag blev så överrumplad att jag inte kom mig för att stå på mig. Nästa gång gör jag det.
Alltså jag blir förbannad när jag läser om djurskötaren! Hen bestämmer väl inte vilket foder du ska ge DINA katter…aaaaarrrrgggghhhhh! Man kan ju vänligt upplysa och fråga, liksom, men att resolut byta?!
Jag har upplevt den där attityden tidigare i andra sammanhang hos veterinären. Tyvärr finns det inte så många veterinärer att välja på där jag bor. Jag gillar inte när dom är så där high and almighty och säger man emot så tittar de bara på en så att man får dåligt samvete och känner sig som en usel djurägare. Samma då jag ringt om nåt som jag upplevt som en mindre brådskande grej, och dom varit så där ”nej du måste komma in med katten nuuuu” och man bara eh okej.
SKickat en bloggutmaning till dig: http://www.arsinoe.se/?p=19185
Sweet! Jag kanske inte hinner skriva nåt före helgen, men jag ska definitivt kontemplera över frågorna fram till dess i alla fall. Tack!