Barn

Okej så J och jag ska alltså flytta ihop vilket innebär att jag om några månader kommer att vara plastmamma (hatar det ordet, men styvmamma låter ännu värre) och jag blir lite halvt panikslagen, ja.

Jag och J:s son har alltid kommit jättebra överens och på det viset har jag inget att oroa mig över. Men herregud, jag kommer att bli en närstående vuxen i en åttaårings liv! Som sambo till hans pappa så har jag så klart inget föräldramandat, jag väntar mig inte det och vill inte ha det heller, men jag kommer fortfarande att vara en vuxen vars axlar ansvaret för det här barnet i viss mån vilar på.

Och jag vet ju inte hur  man gör. Hur skapar man ett bra familjeliv? Hur ger man ett barn de bästa förutsättningarna i livet? Hur undviker man att skada ett barn och hur ger man ett barn de bästa verktygen för en stark självkänsla och sund livssyn?

Det är inte jag som ska ”bestämma” över barnet, jag ska inte fatta några grundläggande beslut om hur hans liv ska se ut, men i och med att jag kommer att vara ständigt (nåja, varannan vecka) närvarande i hans vardag så kommer givetvis vad jag säger och gör och hur jag behandlar honom, hur jag behandlar hans pappa, hur vi behandlar varandra och allt möjligt annat att påverka honom.

Har köpt några böcker för att rusta mig för familjelivet och håller nu på och läser Din kompetenta familj av Jesper Juul men det ger ju mig bara ännu mer panik. ”Tänk inte så mycket” säger kompisar men vad fan, hur ska jag kunna låta bli? Jag ska kastas in i en åttaårings liv, i ett familjeliv som jag inte har nån jävla erfarenhet av och inte tänka? Nä du.

Så vad ska jag tänka på? Tips tack.

Klass

E och jag brukar diskutera klass och vår egen klasstillhörighet har varit på tapeten några gånger. Jag anser mig vara medelklass medan E inte håller med utan menar att jag är arbetarklass. Senast vi diskuterade framkastade jag teorin om att medelklassen nu är större än tidigare, varpå hon menade att det kanske mer har att göra med att fler människor ANSER sig vara medelklass än att fler de facto är det.

Men vad är definitionen på arbetarklass då? I den tidigare definitionen på Wikipedia stod bland annat att arbetarklassen inte har möjlighet att kontrollera sin egen arbetstid, men sidan är nu omarbetad.

När jag tänker arbetarklass så tänker jag ungefär ”industriarbetare och städare”. Jag tänker människor som bor på hyra och inte har möjlighet att köpa en egen bostad. Jag tänker människor som inte har råd att spara utan måste leva mer eller mindre ur hand i mun och som har liten eller ingen möjlighet att vidareutbilda sig. Men är det jag som har en alltför snäv (fördomsfull?) definition av vad arbetarklass är? Handlar det egentligen om andra faktorer? Tittar man på de tre kriterierna på Wikipedia (arbetarklassen saknar inflytande över ägande av kapital, beslutanderätt över produktionsmedel och rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft) så ser jag på nåt vis inte skillnaden till medelklass, för i min världsbild är inte medelklassen heller människor med stort inflytande, utan snarare människor som har möjlighet att ha inflytande över sina egna liv, vilket jag då alltså anser mig ha.

När E och jag diskuterade saken senast, i torsdags, så sa jag att jag av nyfikenhet skulle fråga min mamma om hon tycker sig vara arbetarklass. Det gjorde jag i lördags och hennes reaktion var ”nej VERKLIGEN inte. Jag har ALLTID ansett mig vara medelklass”.

Nu hör det kanske lite till saken att min mamma och min pappa (och min styvpappa med) kommer från väldigt olika förhållanden. Min mamma kommer från en ”bättre” familj, där min morfar med tiden blev VD på landsavdelningen på ett mycket stort bolag. Min pappa däremot kommer från mycket knappa förhållanden och likaså gör min styvpappa. Både min pappa och min styvpappa kommer från förhållanden som jag själv skulle definiera som arbetarklass, min pappa till och med från mycket fattiga förhållanden.

Har jag på något vis ”ärvt” min mammas uppfattning om sig själv som medelklass trots att hon alltså på sätt och vis gifte sig till sämre förhållanden än dem hon var uppvuxen med? Är det mest på grund av fördomar jag inte vill definiera mig själv som arbetarklass, har jag från den ”bättre” sidan av familjen fått uppfattningen att arbetarklass är sämre folk (pinsamt nog mycket möjligt)? Eller handlar det om att E och jag har en olika uppfattning och definition av vad som skiljer arbetarklassen och medelklassen åt? Har vi rätt eller fel båda två? Jag har grubblat en massa på det här ett bra tag nu men hela min självbild säger mig medelklass och jag verkar inte kunna komma förbi och runt den.

Varsågoda och diskutera i grupper.

Konsumtionsdilemma

Tidigare i veckan beställde jag en ny kamera. Efter att jag skaffade mig en digital systemkamera i höstas har jag en längre tid tänkt att jag vill ha en ny digital kompaktkamera och nu gjorde jag äntligen slag i saken. Min gamla kompaktkamera köpte jag för fem år sedan och den känns verkligen utdaterad nu. Den är långsam, den tar inte särskilt bra bilder och jag har blivit mer och mer irriterad på att den är så gammal och dålig. Jag har alltid min kompaktkamera i väskan för att kunna ta bilder när ett tillfälle dyker upp, men som det är nu har det känts som om min mobilkamera är mer värd att ta bilder med trots att den inte ens är särskilt bra.

Men nu har jag hamnat i ett dilemma. Efter att jag beställde kameran har jag köpt två andra nya, dyra saker. Häromdagen gick min kaffebryggare sönder och förstås behövde jag ju en ny. Jag bestämde mig för att köpa en riktigt bra kaffebryggare istället för en billig som högst troligt också går sönder inom några år (den som nu gick sönder var inte mer än tre-fyra år gammal). Och när jag var på KappAhl igår hittade jag en vinterjacka som passade perfekt, som inte var jättedyr och som känns väldigt bra. Jag har två vintrar gått i en gammal, ordentligt sliten jacka eftersom jag inte fått tillbaka min ”riktiga” vinterjacka som en vän fick för att laga en trasig sak på i september förrförra hösten. Jag har sms:at henne med jämna mellanrum om jackan, ibland svarar hon men för det mesta inte, och hur som helst har min jacka alltså varit hos henne i 16 månader, en och en halv vinterjacksäsong. Jag var så jävla trött på att gå omkring i en jacka som var så sliten att knapparna bara föll av, att tyget var så murket och nött att det sprack och fransade sig i varje veck och vikning. Redan förra vintern var jag tvungen att sicksacka ärmsluten på den därför att de hade spruckit helt. Jag ville göra ett nytt avslut på dem men min symaskin orkade igenom tyget när det var dubbelvikt. Den såg helt enkelt jävligt lumpig ut och det kändes frustrerande att gå omkring i en jacka värdig en baglady när jag ju faktiskt har RÅD att köpa en ny jacka.

Problemet är att jag nu får så dåligt samvete för att jag spenderat så mycket pengar de senaste dagarna och köpt flera nya saker att jag känner att jag borde skicka tillbaka kameran, som jag då alltså beställde INNAN jag köpte de här andra sakerna. Jag vet inte riktigt vad det är som gnager mig mest, att jag använt upp flera hundra euro de senaste dagarna (förutom kaffebryggaren och jackan också besök hos tandhygienisten) eller om det är känslan av att jag konsumerat ”för mycket”. Hur som helst så känns det jobbigt. Och visst, så här stora inköp på bara några dagar tär på min ekonomi, men vad ska jag annars göra med pengarna? Är det inte bättre att använda dem på bra och hållbara och mer eller mindre nödvändiga inköp, trots att de är dyra, än att bara göra av med dem på ingenting? Och konsumerar jag verkligen för mycket när jag köper en sak som jag verkligen behöver, en till sak som jag har ett stort behov av och en tredje sak som jag övervägt att köpa ny redan i flera månader?

Visst, jag kunde förstås ha gått och sökt efter de här sakerna på loppisar, men nu behövde jag en ny kaffebryggare bums och omedelbart, och jackan var mer eller mindre ett infall därför att den var ett bra köp som jag snubblade över (jag var egentligen på KappAhl för att kolla efter vita t-shirts att ha på jobbet). Men jag vet liksom inte om det här bara är ursäkter eller om de är godtagbara skäl.

Egentligen vet jag inte ens vad problemet är. Men mitt samvete gnager mig och det känns tråkigt att jag på något vis känner mig ”tvungen” att avbryta ett köp som jag gjorde INNAN de två andra.

Äh.

Insikten om hur alkohol har påverkat mitt liv

Jag har alltid varit vad man skulle kalla en festprisse. Jag har druckit alkohol ofta och mycket. Nu, vid över 30 års ålder har jag insett hur otroligt mycket det har påverkat mitt mående.

Under den här hösten har jag mått bättre än någonsin. Att ha ett jobb där jag jobbar betydligt mer regelbundna timmar än mitt förra jobb har gjort underverk för mig sömn. Jag blir trött vid ungefär samma tid varje kväll, och jag sover ungefär lika många timmar varje natt, oavsett om jag jobbar eller är ledig. Jag behöver inte längre öronproppar för att kunna sova tillsammans med J, eftersom jag somnar snabbt och sover gott.

Nu efter jul- och nyårshelgerna har jag insett att det inte beror enbart på mina mer regelbundna arbetstider som gett mig en mycket mer regelbunden dygnsrytm, utan också på det faktum att jag dricker betydligt mer sällan nuförtiden. Under jul och nyår drack jag alkohol fyra gånger på bara tio dagar; julfest med vännerna, julafton, juldagen och nyårsafton. Och nu mår jag verkligen skit. Jag är så jävla trött, jag har ångest, jag känner igen lust och vilja att göra någonting alls.

Det är inte det att jag inte druckit någon alkohol alls det senaste halvåret, utan att jag druckit betydligt mer sällan. Från att ha druckit kanske 1-3 gånger i veckan har det istället blivit typ 1-3 gånger i månaden. Det här har haft olika anledningar, dels det att jag efter att jag insåg hur mycket sämre J mår då han dricker alkohol har skurit ner på mitt eget drickande och dels det att jag faktiskt inte haft lika stor lust att dricka, vilket jag tror att beror helt enkelt på att livet nu är mer stabilt, ordnat och regelbundet.

På sätt och vis är det, märkligt nog, skönt att må så här dåligt just nu, för det har fått mig att inse hur väldigt bra jag mår annars nuförtiden. Å andra sidan så ger det mig en viss ytterligare ångest, för jag inser att mitt liv skulle vara betydligt bättre om jag aldrig drack eller åtminstone gjorde det ytterst sällan, vilket känns lite jobbigt. För jag gillar ju fortfarande att festa till det och det blir en något ambivalent känsla att samtidigt tycka att det är roligt och att det inte är värt.

Tror ändå att det här är något slags steg mot att bli en mer vuxen och ansvarsfull person, att ha andra nöjen än att dricka alkohol och att se andra kvaliteter  i livet än att bli full och gå på krogen. För mig känns det bra och nyttigt. Jag måste bara få lite tid att vänja mig vid det.

Gott nytt år

Hoppas att vi alla får ett berikande och intressant 2013 som gör oss erfarnare och visare.

Gott nytt år!

Hälsohets

#hälsohets trendar på Twitter och började med att Lady Dahmer skrev om hur det pratas om hälsa och vikt precis överallt nu för tiden, och hur kvinnor ständigt och jämt pratar om sin vikt, vad de ätit och så vidare. Givetvis finns ett antal meningsmotståndare som anser att man bör prata om hälsa och vikt för att ge alla överviktiga en knuff i rätt riktning och yada yada. Min personliga åsikt är att de flesta som är överviktiga är mycket väl medvetna om att de är det, och det enda som ”välmenande” råd och tips gör är att skapa ytterligare ångest inför den egna kroppen.

Jag började banta med hjälp av min mammas gamla viktväktarbok redan i högstadieåldern. Då vägde jag under 60 kg på mina 158 centimeter. Jag var alltså verkligen inte överviktig. Min mamma tyckte inte att det var minsta konstigt att jag bantade, vägde mig varje dag och hade en bok där jag skrev upp varenda sak jag åt, snarare tvärtom. Min ena syster (som vägde mindre än jag) började också hetsbanta i samma ålder och åt under långa perioder bara kvarg, vilket tydligen inte heller uppfattades som konstigt av min mamma. Mamma har så länge jag kan minnas haft väldigt stort fokus på kroppen och vikten, tänkt på vad hon ätit och lagt ner mycket tid och möda på att ”hålla vikten”. Det här är alltså något som ses som helt normalt hos kvinnor, kvinnor ska tänka på vad de äter och se till att hålla sig smala.

Själv tycker jag att det är vidrigt och sjukt, och jag tycker att det är vidrigt och sjukt att man som vuxen kvinna inte tar ett allvarligt samtal med sina barn om de börjar banta utan istället uppmuntrar det. Så länge jag kan minnas har jag fått kommentarer om vad och hur jag ätit, både hemma och hos mina morföräldrar. De här kommentarerna, som varit allt från välmenande till spydiga, har uppenbarligen inte  hjälpt det minsta, eftersom jag idag är överviktig.

Jag tror att jag snarare blev överviktig därför att jag TRODDE att jag var det, det var en självuppfyllande profetia. Att vara med i Viktväktarna, som jag gick med i då jag var 18 och vägde 68 kg, gjorde inte heller att jag började må bra över min kropp. Istället var det en enorm ångest inför de där vägningarna, jag kände mig avslöjad och avklädd och blev inte det minsta peppad att gå ner i vikt, snarare tvärtom. Jag var inte med länge.

Det var ändå först när jag var över 20 som jag blev fet på riktigt. Då berodde det på psykisk sjukdom och felmedicinering. Att folk blir feta på grund av sjukdom brukar ofta ses som en dålig ursäkt, folk som själva inte har någon förståelse för problematiken kring fetma och anser att det bara är att ”rycka upp sig” menar att man inte blir fet för att man är sjuk utan för att man är lat, omotiverad och karaktärslös. Men fine, prova själv att vara allvarligt psykiskt sjuk, få fel typ av mediciner som gör att du mår ännu sämre, vara arbetslös, inte ha några fasta punkter överhuvudtaget att hänga upp tillvaron på, självmedicinera bort din ångest med hjälp av alkohol och mat, och kom sedan och säg till mig att det handlar om lathet och karaktärslöshet.

Så hur vet jag att det handlade om att jag var sjuk och inte om något annat? Jo, efter att jag fick rätt diagnos och rätt typ av medicin för snart sju år sedan har mitt liv blivit helt annorlunda och min vikt har följt den kurvan. Ju bättre jag mått, desto mer har jag gått ner i vikt, UTAN ATT BEHÖVA GÖRA NÅGOT SÄRSKILT FÖR ATT GÅ NER. Jag bantar inte. Jag äter choklad. Jag dricker vin. Men när min självkänsla och min självrespekt har stigit har jag också börjat behandla min kropp bättre. När jag har börjat jobba och fått rutiner i mitt liv har tillvaron börjat handla om något annat än att äta.

Men vad jag tror är viktigast av allt: när jag har börjat tycka om mig själv har jag genomskådat hela den här grejen med att det är så enormt viktigt att vara smal och hälsosam. Jag har fattat att det inte alls var för min egen skull jag gjorde allt det jag tidigare gjorde, att det var samhällets förväntningar på mig som kvinna som gjorde att jag tyckte att det var så viktigt att vara smal att hela livet kretsade kring vad jag åt, vad jag inte borde ha ätit, hur jag skulle åtgärda att jag hade ätit för mycket och så vidare. Det var inte någon väg till ett lyckligt liv.

Vägen till ett lyckligt liv är att tycka om sig själv. Så enkelt är det. Tycker man om sig själv så behandlar man sig själv väl.

Bara lägg ner, snälla

Coolaste grejen

Idag är jag i Stockholm OCH ska träffa Linnea. Ville bara säga det! Peace out.

Livsstrategi

Har kommit fram till att jag måste försöka utveckla någon sorts strategi för att inte låta jobbet bryta ner mig. Det här är vad jag kommit fram till:

- fokusera på fritiden istället för jobbet. Det känns svårt då jag är trött hela tiden eftersom jag går omkring och är så arg och hatisk. Måste försöka lyckas lämna jobbet på jobbet och inte gå omkring och tänka på det på fritiden. Kanske det kommer att leda till att jag är mindre trött. Och så tror jag också att strategi nummer två kan komma att hjälpa mig med det, nämligen

- att fokusera på mina arbetsuppgifter när jag är på jobbet. Inte gå och gömma mig i någon skrubb och twittra om hur mycket jag hatar mitt jobb, utan först och främst fokusera på själva jobbet, göra det som behöver göras och sedan surfa, blogga, twittra om det blir någon tid över och jag har möjlighet att göra det. Då kanske jag förhoppningsvis kan känna att det är någon mening med det jag gör istället för att bara känna mig arg och bitter, och kanske jag då också blir mindre trött.

Vad tror ni? Har ni några ytterligare förslag eller funderingar om det här?

Trött på att diskutera

Jag har ett tag funderat på om en av anledningarna till att jag bloggar allt mindre är att jag på något vis är trött på att diskutera. Tidigare har jag tyckt att det är utvecklande och roligt, nu känner jag mest bara blä. Då jag uttrycker en åsikt och någon annan inte håller med mig utan argumenterar emot, så tycker jag bara ”jaha” istället för att känna en vilja att förklara, förtydliga och fördjupa mig i vad min ståndpunkt är och varför jag tycker så.

Jag vet inte om det handlar om att diskussionsklimatet i stort förändrats eller om det handlar om min egen uppfattning av hurdant diskussionsklimatet är, men jag känner att jag allt oftare blir sårad och trött i diskussioner med människor. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om det handlar om att jag de facto BLIR anklagad eller om det handlar om att jag KÄNNER mig anklagad, vilket förstås är två helt olika saker, men i vilket fall som helst så leder det till om inte att jag inte uttrycker åsikter, så i alla fall till att jag inte orkar diskutera mina åsikter.

Samtidigt känns det på något sätt fånigt, för uttrycker man åsikter får man förstås vara beredd på att alla inte håller med, men… jag blir bara så trött. Orkar inte med att hela tiden förklara varför jag tänker si eller så därför att någon annan anser att det jag tänker om saken är fel. Det blir bara utmattande. Jag ledsnar liksom på att tycka till om saker för att det tar så mycket tid och energi i anspråk. Det är den riktning bloggen mer och mer tagit de senaste åren, men just nu är jag less på det. Det känns bara inte kul eller givande som det är nu.